Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Sverigedemokraterna

Riksdagsvalet i september 2014 sände chockvågor genom Sverige. Trots allvarliga skandaler, stenhård bevakning i medierna och fyra år av strikt isolering i riksdagen mer än fördubblade Sverigedemokraterna sitt stöd i väljarkåren. Varför valde så pass många väljare att överge etablerade partier, eller sofflocket, för att i stället rösta på en stigmatiserad utmanare som SD? För att närma oss ett svar på denna fråga menar jag att vi måste studera hur negativa opinioner om invandring på väljararenan samspelar med, och formas av, övriga riksdagspartiers politik på den parlamentariska arenan samt, inte minst, av SDs eget arbete på den interna arenan.

Låt oss börja med den parlamentariska arenan. När SD gjorde sin entré i riksdagen 2010 beslutade sig de övriga sju partierna för att gemensamt sätta den nya utmanaren i ”politisk karantän”. För att ytterligare understryka hållfastheten i denna ”renlighetsbarriär” slöt också den borgerliga Alliansregeringen 2011 ett avtal med Miljöpartiet om betydande liberaliseringar av både arbetskrafts- och flyktinginvandringen. Min egen forskning tyder på att liberaliseringsstrategin har gynnat SD. En konsekvens är nämligen att partiet framstår som det enda oppositionspartiet mot den allt generösare migrationspolitiken samtidigt som invandring blir allt viktigare för väljarna. Min slutsats är därför att etablerade partier själva har bidragit till att transformera delar av den invandringskritiska opinionen till röster på Sverigedemokraterna.

Vare sig opinioner eller gynnsamma politiska omständigheter omvandlas dock med automatik till röster. I stället är en etablerad idé i litteraturen att aktiviteter på den interna arenan är avgörande för att invandringskritiska partier ska kunna dra nytta av de möjligheter som erbjuds i partisystemet. När vi närmare granskar data får också denna hypotes ett starkt stöd i Sverige. I en publicerad vetenskaplig studie, genomförd med två kolleger, visar jag att en aktiv partiorganisation – med kontroll för en mängd externa omständigheter – var avgörande för SDs lokala och nationella genombrott vid valen 2006 och 2010. Trots att forskning om sådana interna framgångsfaktorer bör följas upp efter 2014 års val – t.ex. förtjänar eventuella effekter av den s.k. nolltoleransen att studeras – är min preliminära slutsats att SDs interna aktiviteter i slutändan är helt avgörande för om partiet lyckas eller inte.

Sammanfattningsvis ger mina slutsatser dystra besked till de politiker, aktivister och samhällsdebattörer som vill motverka SDs tillväxt. Det finns en betydande invandringskritisk opinion i Sverige, som dominerande riksdagspartier själva – genom att i praktiken avpolitisera den liberaliserade flyktingpolitiken – sannolikt har bidragit till att accentuera. Om SD även fortsättningsvis lyckas med att ”städa upp” internt är det därför mycket som talar för att vi i september 2014 bevittnade början på en längre framgångssaga.

 

Inlägget är författat av Karl Loxbo, statsvetenskapliga institutionen vid Linnéuniversitetet.

Sidansvarig: Marie Demker|Sidan uppdaterades: 2014-10-22
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?