Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Regeringsbildningen 2014

Det faktum att varken det rödgröna blocket eller Alliansen efter valet 2014 hade stöd av en majoritet i Riksdagen, och läget där SD, ett parti som betraktas som ”paria”, skulle kunna ges betydande inflytande, skapade komplexitet. Regeringsbildningsprocessens tre steg är: (1) regeringsbildaren väljs, (2) regeringens sammansättning bestäms, och (3) ministerposterna fördelas.

STEG 1. I steg ett utses en regeringsbildare genom att talmannen konsulterar ett antal aktörer. Hur en regeringsbildare utses varierar mellan länder – i vissa länder har statschefen ett betydande inflytande och i andra spelar hen enbart en ceremoniell roll. Så är exempelvis fallet i Sverige, dvs talmannen har haft mycket lite ”reellt” inflytande här. Efter valet 2014 diskuterades detta, då Westerberg tycktes tolka det som sin uppgift att sondera möjligheterna för en regering att kunna få igenom en budget, vilket ligger långt ifrån svensk praxis.

STEG 2. Under valkampanjen 2014 diskuterades regeringsduglighet hos en rödgrön minoritetsregering, vilket är förvånande i ljuset av svensk politisk historia (figur 1). I genomsnitt har ungefär 35 procent av de Västeuropeiska efterkrigsregeringarna varit minoritetsregeringar, medan siffran för Sverige är kring 70 procent – varför? Torbjörn Bergman har visat att det bildas fler minoritetsregeringar i länder som tillämpar en negativ omröstningsregel när en regering tillsätts. I Sverige tillämpas denna regel, innebärande att en ny regering inte behöver ha ett aktivt stöd i parlamentet, endast att en majoritet inte röstar emot regeringen, vilket gör det lätt för minoritetsregeringar att bildas.

Figur 1. Efterkrigstidens svenska regeringar

STEG 3. Det finns ett starkt samband mellan partiers andel mandat och andel ministerposter. I Löfvens regering fick MP 25% av posterna, och kom därmed att bli överrepresenterade i förhållande till de mandat de bidrog med (18%). Jämförande forskning visar dock att små partier ofta blir överkompenserade. En förklaring kan vara att småpartierna inte får några tunga poster. I figur 2 presenteras de svenska resultaten i en undersökning där experter i olika länder ombads ”vikta” olika poster. Studien visade att premiärministerposten i de flesta fall är dubbelt så betydelsefull som en genomsnittlig ministerpost och att utrikes- och finansministerposterna är tunga. Det som kan noteras efter 2014 års val var att S fick de tyngsta posterna i regeringen.

Figur 2. Ministerposternas vikt

Den här analysen tar dock inte hänsyn till att partier värderar poster olika. Tidigare forskning har visat att fördelningen av ministerposter påverkas av hur viktigt ett politikområde är för ett parti. Ju mer ett område betonas i partiets valmanifest, desto större sannolikhet att partiet får posten som motsvarar detta område. Efter 2014 års val var det därmed givet att MP skulle få miljöministerposten, då miljö är partiets kärnfråga. Förhandlingarna om utbildningsdepartementet var troligtvis hårdare, både MP och S betonade utbildning i valkampanjen. Men MP fick posten som utbildningsminister.
 

Inlägget är författat av Hanna Bäck, Statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet.

Sidansvarig: Marie Demker|Sidan uppdaterades: 2014-10-28
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?