Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Centerpartiet

Valet 2014 var Centerpartiets tredje sämsta, vilket knappast motsvarade de högt ställda förhoppningar som uttrycktes när Annie Lööf blev partiledare 2011. Trots valresultatet färgas partiet av optimism, och Lööf tycks inte på något sätt vara utmanad. Hur kommer detta sig?

Förklaringarna står sannolikt att finna i den ökande transparensen på den partiinterna arenan. Den öppna process som kännetecknade partiledarvalet innebar att Lööf gavs ett starkt mandat, vilket gör det svårare att kräva partiledarens avgång när det blåser motvind.

Idéprogramförslaget som presenterades i december 2012 är ett annat centralt exempel. Det gick långt i ”frihetlig” riktning, och punkter som fri invandring och slopad skolplikt blev hett omdiskuterade. De öppna diskussionerna hjälpte uppenbart till att rensa luften mellan de två falanger som partiet grovt uttryckt kan sägas bestå av: den “frihetliga” respektive den socialliberala. Det blev nu möjligt att frankt debattera var balanspunkten egentligen skulle hamna. Det slutligen antagna idéprogrammet möttes inte av några omfattande protester, vilket tyder på att processen varit framgångsrik.

Partiet föll under tiden rejält i opinionen och låg i olika mätningar en bra bit under 4%-spärren. Men den transparenta processen ledde alltså till intern borgfred, och Lööfs hantering av den akuta krisen uppfattades därtill som resolut och kompetent. Efter djupdykningen i opinionen förbättrades siffrorna långsamt, och sett i detta ljus är valresultatets 6,11 % naturligtvis något positivt.

 Figur 1. Resultat i riksdagsval sedan 1970

På väljararenan går det i en nykter analys trots allt inte så bra. Partiet valde i stor utsträckning att fortsätta komplementstrategin som påbörjades under Maud Olofssons tid, där det väsentliga var att skapa politiska bryggor mellan land och stad (näringspolitik och miljö är exempel på frågor där båda falangerna kan hitta gemensamma ideologiska utgångspunkter). Ett framtida orosmoment är möjligen att den ”reserv” som länge anats i det att partiet varit bättre på att fånga in kommunala väljare än riksdagsdito, och som kan sägas utgöra en potentiell mobiliseringspotential för riksnivån, är i avtagande (figur 2).

Figur 2. Resultat i riksdagsval och kommunalval (beräknat som genomsnittsresultat) sedan 1973

På riksdagsarenan ser vi inget som talar för att Centerpartiet kommer att inleda samarbete med regeringen, trots Stefan Löfvens ivriga inviter. Partiet avser att vara en “stark och kritisk opposition”, och är numera väl förankrat i det borgerliga lägret. Det lär inte ändras under Lööfs rorsmannaskap, och partistrategiskt är det sannolikt klokt: samarbete vänsterut har historiskt gett ett otydligt intryck som förvirrat många väljare.

Just nu erbjuds en ovanlig möjlighet att flytta fram positionerna inom det borgerliga blocket. Medan Moderaterna är upptagna med att slicka såren och utse ny partiledare, har Lööf trätt fram som den ivrigaste kritikern av den nya regeringen. Några centerstudenter myntade raskt begreppet “Annieansen” för att symbolisera hoppet om vem som skall bära borgerlighetens ledartröja under mandatperioden.
 

Inlägget är författat av Malena Rosén Sundström och Mikael Sundström, Statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet.

Sidansvarig: Marie Demker|Sidan uppdaterades: 2014-10-21
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?